Vertaallab is een serie op Ooteoote die dichters uit andere taalgebieden aan de lezer voorstelt. Elke aflevering minstens één gedicht. Dat u mag vertalen, als u wilt. Graag zelfs, wat ons betreft. Post uw Nederlandse vertaling van (een selectie van) het onderstaande gedicht als reactie op dit bericht.

 

 

►

 

mot.

vidare. att.

mot. dess
utopiska fortsättningar.

ogörliga exogena
introspektions-
verbformer.

utan slut.
utan försoning.
nytt liv. annat
liv. ny död.
fortsatt död.

darrar
av dess omgivande
då, i presens,
förlorad presens.

nya maskiner.
fortsatt död.

upp, med flatrötterna,
in, adderad andning,
adderande andning.

att så jobba med
kropp, med kroppar,
med kroppsdelar,
vävnad.

på lönearbetet: inom
lönearbetet; med.

att inte kunna komma åt
den egna kroppen annat
än med destruktion, med
inkorporerade själv-
destruktioner.

styrkan
hos det mätbara.

a. andning. den strålar
genom imperiet. en snara
av kroppssyre.

med
den omedelbara versen.

b. bedjan. barnatro. din
delade bibel av fraser.
av svalda begär.
av inälvor.

horisontell,
bespeglande.

c. cerise. flickrummets
väggfärg. överkastets. där
du första gången
blir våldtagen av en pojke. av
hans kön och hjärna
och attraktiva makt.

dött hår
tovigt svept.

d. död. ett med
livmodern. dess delade
överlevnad. dess apersonliga
reproduktion.

över det sovande ansiktet
som en dödsmask
som andas
som barn andas.

e. äktenskapet. det varade många år.
var lyckligt. stillsamt. eller först
lyckligt. barnen kom. efterlängtade. sen
tryggt. osynligt. utan saknad passion.

med sitt
hypersemantiska spel.

»kom till mig ni
som har det svårt
så ska ni få vila.«

av in-
differenta skillnader.

åkalla lägrets vila
och du får ingen vila.
kroppsdelarna måste användas
och kroppsdelarna
används.

knappt perceptiva,
dess.

åkalla egen död
och möt ditt nya liv.

dess in-
vokativa kapitalism.

produktion
av reproduktion. av
fortsatt produktion.

kom.
kom. att.

jag vet inte.
jag vet inte.

kom. krama
den kalla kroppen. håll.

genom stenportarna
av utplånande gammaljus.

håll. håll.

in i rummet av gammasvängningar,
av dubbelriktade ex-
proprieringar och dödsdialektik
utan slut, utan början.

de kladdiga kladdande
skyldiga händerna.

där. en linje
av härvapen.

och att.

jag längtar så,
omedelbart på morgonen,
till sängen, sömnen, det
mest dödslika tillståndet. att
drömma in annat liv.
eller inget liv. bara vila.

i det inre ljuset.

där. av omriktningar. in
i intetmagman; ask-
återdunstande.

upprätthålls
vidare.

Det är de här personerna.
Jag vill att de ska dödas.
Jag vill att det ska göra ont.
Obeskrivligt ont.
Att de ska dö. Måste dö.
Jag är också bland dem.
Döda dem. För
helvete döda dem.
Amen.

deras omsorger.

mödrarnas
bortkastade kärleks-
slavarbete.

med klornas
klorgrepp.

ville direkt när jag läste första
gången bli Bildbeskrivnings landskap
bortom döden MASKIN SNARARE
ÄN MÄNSKA verka verka
före överlevnad.

och
utmattat svaga.

blottar du svaghet,
vad vilken som,
blir du utnyttjad livet ut.

ögonen som
svängande.

maskiner och nyslavar
gör ditt gamla jobb. du
måste nu bli fattig på nya sätt.

av prismatiska
gråtfärger.

som asp som darrar
av vinden. av
dess ingenting.
som virvlar omkring
i den kända världen.

mörk,
dubblerad.

som förna, ävja;
syre, kväve.

i minori-
tärt; d e t t a
taktila.

Ta på kroppsarbetarkroppen.
Kläm åt om den,
om muskler, valkar, domningar.
Den är trögflytande och skadad.
Den kan aldrig läka.
Det accelererar nedräkningen.
Vad ska du göra?
Påtala det?
Jaha? Och?
För vem? För vad?
Jag är ledsen, men: adjö.
Du kommer aldrig
att hinna ikapp drömmarna.

icke-
minnande.

Att hemsöka dess
ressentiment, dess
instrålande semantik.

du är där.

Delarna är det otillräckliga.
Det hela är det falska alltet.

du somnar.

dödenbarnen simmar
i okända endogena organ
ut mot kroppsöppningarna.
det är deras chanslösa kampsvett
som stiger ur dina porer
och luktar långvårdsurin.

horisonten re-
medieras.

g. graven grävs längs med
ditt undflyende liv.

den kräver
kroppar, omtagningar.

h. hat. du föds
av motsättningar. du lever sen
i ett mångskiktad och utåtriktat hat, in
mot ditt, de dina.

du gör
och gör.

i. immanensord. imperiets
grundsyntax. rörelsevillkoren.

gester, tecknanden,
täckanden.

att det fanns en plats
att gömma sig i. som barnet
som flyr in under täcket,
in i mörkret, blundandet.

närmanden och till-
bakadraganden.

kapitaldynamiken genererar
ett kroppsdubblerat nära
kittlande begär
som aktiverar liv och
produktion och
drar sig då omedelbart tillbaka
till sin sadistiska likgiltighet.

det står inte
i din makt.

vi är alla också marxistiska
i all kapitalistisk evighet.

att radera
utlinjen.

att de de-
leuziansk-guattariska flyktlinjerna
primärt beskriver kapital-
kontrollmaskinens oavbrutna
produktion och rörelser undan
demos minsta inflytande.

opposition visar sig
som stumnad, likgiltighet.

hacka in
det egna odöda livet.

DET SURA REGNET. SÅ SKÖN
DERAS FRÅNVARO
OCH PLÅGA.

Jag vet inte.
Jag vet inte.

strålad av värme,
av energi.

Det är fruktansvärt att lyssna till
den tolvåriga flickan svårt plågad
av självmordstankar.
Jag kan naturligtvis inte hjälpa henne.
Jag har aldrig hjälpt någon annan människa
och inte heller mig själv. Men
jag lyssnar ändå vidare på den svaga rösten,
som kom den inte ur munnen
utan inifrån den tunna skakande kroppen,
genom inälvorna, dovt ut
genom maghuden. Varför
kan jag inte själv gråta
mig till ett sorgens vansinnestillstånd,
där allting kan börja om?

som alltid
blir omvandlad
och: påtaglig.

j. jiddret. pladdret.
det tar inte slut.
det är inte tal.
det är inte talande.
det är inte människor.

hursom, att
återkalla samman-
sättningsfabrikerna
till utopin.

jobben som måste göras.
skitjobben som måste utföras.

de vetenskapliga
meningskedjorna; det.

Förnuftet träder nu tillbaka
till därifrån det kom, till böckerna.
Hermeneutiken är inte längre
det hegemoniska sättet
att läsa. Läsning ska nu istället
producera ny, mer suggestiv
och bekräftande fiktion
i det oavbrutna rummet
eftersom tiden imploderat
i rumslighetens döda hastigheter.

blev aldrig natt.

ljustvånget; själv-
antändningsblommor,
celanflämtningar, drunkningsbubblor och
borta och
oborta.

man räknade inte
med dagheten,
dagheten,
ljuset, döds-
ljuset.

Jag drömmer om en natt
som aldrig kommer.

ljuset,
ljusdaghet.

Jag fantiserar
om en annan dag,
som inte blir
och inte blir.

SKRIKEN språk-
lösa.

av att skrik
är du kommen
och att mun uppstår i skrik
och med språk översatt till liv,
före än död, ordning
och singularitet. istället
för kaos och allt,
den intetformen.

nej, skriken
perceptionslösa.

utan maskiner
inga sinnen,
ingen reception.

hur
det göra platsen,
platsen.

de materialsemiotiska
rumsligheternas passerande
ackumulationsflöden.

SKRATTA FITTA.
SKRATTA FITTA.

mitt kvinnohat,
den oförsonliga antagonismen,
har hållit mig vid liv
efter den tidigt inträdda
parningsdöden.

öppna läppar,
brännande.

Talandet kommer in
genom munnen och skinnet.

av infektion,
utslag, smitta; sådan
kroppsrepresentation.

att övertas
av en evigt mothatandekollektiv
annihilerings- och
uttrycksmaskin.

skulle göras auto-
censurerad.

Jag är nästan aldrig här.
Det har jag länge insett.
Men var befinner jag mig då?
All denna tid, dessa tickande timmar.
Kan all denna tid finns utan
att rum finns?

dess att
brechtska gester.

k. katakresen perceptionsmodellen
för vår självförståelse. du gör
det inte själv och
kan inte göra det sömlöst.

åter och
igen.

l. ligga ner. drömma
fram egen död. aldrig
komma ifatt.

kroppsvärmen spåret.

Hon kämpar fortfarande mot heroinsuget,
nu mest hjärnans, tror jag,
den sjukdomsmärkta och förtidspensionerade kvinnan
från Skellefteå. Hon är i min ålder,
brukar gå ut, haltande,
med sin likaledes haltande schäfer. Nu,
på väg till mitt arbetsrum igen,
ser jag henne stå på balkongen och röka.
Det är onsdag förmiddag
och hon och jag är de enda som syns till på gården.
Jag tittar upp, säger hej
och kommer på mig med ett sting av avundsjuka
mot hennes beviljade förtidspension.

AV NUKLEO-
KAPITALISM.

α. materiorna. motsättningar.
dialektikerna.

du skakar
inför din egen omöjliga nakenhet;
vårt stamtal.

β. de skiftande hastigheterna.
utplånande acceleration.
artefaktiskt hejdad tid.

iväg.
och iväg.

γ. död strålar
genom ting, kroppar, skeenden
och mellanrum. som vind
som blåser liv i världen
genom att göra den ändlig.

Den osäkra dagen.

m. mor. moder. mamma. du
födde mig och dömde mig så till död
genom en lång blinkning
av parasitärt liv.

har förlorat sina
möjliga satser.

att spruta i ansiktet,
lägga den kvävningssmasken,
täcka existentialen.

Det trevande
reser sig.

Jag tror
att jag ångrar allt
i mitt liv. Men
det var inte jag som gjorde. Och
jag ångrar ingenting.
Ingenting.

mot
den omöjliga vinkeln.

skönhet försonar inte
vanmaktens avgrund. gör den
bara skarpare, mer begriplig.

utan annan chans.

Det pornografiskt enkla.
Öppna fylliga sugläppar,
stora bröstknullarbröst,
pojkpenisstyva vårtor. Att
man inte ska kunna se mig.

än med krigets
invokativa
parabel in,
in.

Det värdelösa
har också fördelar. Till exempel
att minimalt med skönhet,
som för andra
befinner sig långt utanför
perceptionsradien,
kan räcka mycket långt.

vitt, omkring, vita.

Grannarna på gården,
med det plötsligt döda barnet,
kvinnan är nu gravid i sjunde åttonde månaden, ser jag.
Det gör mig jublande glad.
Samtidigt förstår jag inte
hur
den döda femåringen inte
kan vara i lekställningen
när jag så lätt ser henne där.

hon förslösar sig.

att gå ut och in i kriget
för att få sörja
sitt omöjliga liv.

för det ovita.

den sorts lycka som inträder
och samtidigt omedelbart börjar ticka ner
när en berättelse en beskrivning en språksekvens
förklarar ett visst förhållande
i världen i livet i andras liv.

här, med
denna därplats.

δ. med familjens omsorg
som ett säkerhetsnät av kärlek runt jorden.

där bilderna fejdar in.

visionsmaskinsbilderna
ger upphov till nya visionsmaskinsbilder
i en montageöverflödets avgrunds-
surrealism utan det omedvetna.

territorier efter
reterritorier som
sin egna bevisföring.

Det finns ingen väg ut
ur det här samhället. Därför
finns du. Ingen väg ut,
bara vidare, omkring.

ETT re-
miniscensande.

Jag går,
utan att röra mig,
genom portarna av död, in
och in
till mitt slutande liv.

reminiscensande,
som omsorg, som.

Jag kan inte minnas
när
natten upphörde.

som om
vi väntade
på något.

Jag väntar på
att en ändtarmscancer ska krypa vidare upp
genom kroppens inre
och in i huvudet och hjärnan
som långsamt ska expandera
av alla metastaser
och till sist spricka och befria
de vita likmaskarna.

som på ljuset,
solen.

Min nära vän ringer en tisdagförmiddag
och är förtvivlad
för att hans älskade styvpappa plötsligt har dött
i en vidrig och onödig olyckshändelse.
Jag lyssnar på honom, på hans kraftfulla gråt
utan botten. Hans mobils mikrofon skorrar.
Det är första gången jag hör honom gråta av förtvivlan
och chock; har sett honom gråta av glädje tidigare,
på sitt bröllop. Men nu
vet jag inte vad jag ska säga
eftersom det inte finns någon tröst för detta,
endast nu hastigt aktiverade minnen; varma, fina,
kärleksfulla, betydelsefulla och förtvivlade minnen. Så
jag lyssnar till hans framvällande,
märkvärdigt koncentrerade och detaljåtergivande
sekvenser av sin styvfarsa, då och då avbrutet
av djupa, kvävt skrikande
och snörvlande gråtattacker.

som vore nittonhundratalet
alltjämt möjligt.

också jag tillhör
modernitetens förtidsdöda
som betar av resten av den
egna efterlevnaden.

att
abstrahera
subjekten.

det var alltid
omöjligt för mig
att tro.

återge maktgesten
som fångar in
och gör.

n. niggrerna. vilka
ska det bli nu,
när så massivt med nyslavsarbeten måste utföras
och utföras
och uppfyllas?

med vaneförförelse
i gapet
mellan ansikte mun.

o. det orala är över. oralt
betyder hädanefter bara ännu en plats
där sexuell och maktdiskursiv njutning
kan uppstå. liksom
att det är öppningen in
till fetmadöden.

och de extrema namnen
OCH NAMNEN.

det är alltid de som
inte har något annat att berätta
som innehar berättelse-
hegemonin och exkluderings-
makterna.

begäret efter: offer, ord,
hämnd, försakelse.

medvetenhet
medför inte ansvar.

att återgå till.

hur överleva?
genom att dö.
men inte födas som död.

den
inomjordiska bilden,
dess.

det existerar ingen tröst för
det relevanta och omöjliga. därför
tar sorgen aldrig slut.

dess osynliga
disparatesande.

att parasitera på sina närmaste
och sen svika dem.

MODRADE SONEN MED
SINA SADISTISKA TALAKTIONER och.

dikten och kommunismen
återkommer alltid till noll. därför
är de outplånliga.

genererade
stilistiska figurer, troper,
kartor.

den som lever
är dömd att hoppas.

Med minnandet.

ε. »Klimatet, årstiderna,
ljuden, färgerna,
mörkret, ljuset, elementen,
födoämnena, bullret,
tystnaden, rörelsen,
vilan; allt
påverkar vår mekanism.«

den ringa
förändringen.

Jag är nu på samma plats
av noll och minus noll
som när jag påbörjade mitt vuxenliv.
Jag trodde då
att det var livets inledande plats,
men det var dödens slutande
ickeplats.

av vågrörelser;
ansiktet en homonym.

att återrikta
dödspolitiken.

en homonym
för förlust
och fortsatt
låglönearbete.

Den värdelösa författaren.
Den döda diversearbetaren.
Att så leva vidare.
Förbi slutet.

(butiksstädning.

Jag
vet inte.

dammet på de kromade fötterna
till klädrondellerna.

Att
inte veta.

man dammsög upp
mot stången.

Att då
inte kunna veta.

man såg skillnaden
där man hade dammsugit.

Jag vet
inte.

som ett fält
av mer bespegling.

Det är
svårt.

man kom inte riktigt åt
allt det dammet.

Att det är
så svårt.

det var som fastmagnetiserat
vid kromet.

Kanske
omöjligt.

eller som
fastklibbat.

Kanske mer
än omöjligt.

av en tunn fetthinna
vid metallen där under.

Kanske som
ingenting.

dammsugarhuvudet
var fyrkantigt och.

Samtidigt före
och efter det utopiska.

man kom dåligt åt
välvda ytor.

Det ska
ingenstans.

nålfiltsmattorna
alstrade statisk elektricitet när.

Det är utan
särskild riktning.

man drog den stora nilfiskdammsugaren
över dem.

Men gör alltid
riktningar.

tog man i
klädställningarnas metalldelar.

Som
katakreser.

eller i
trappräcken.

Som bild
mot bild.

eller i vilken metall som helst
i butiken.

Utsaga
mot bild.

fick man en stöt.
det var som att handen.

Narrativ
mot stamning.

och en del av underarmen
domnade.

Utsaga
mot utsaga.

för några
mikrosekunder.

Känt
mot annat känt.

ja. och man
böjde sig ner.

Okänt
mot vetande.

man var som
dubbelvikt.

Ickevetande
mot dikt.

för att
komma åt.

Sekvens
mot sekvens.

under de
nerhängande kläderna.

Sekvens
mot vetande.

och ljudet
av dammsugaren.

Stycke
mot rad.

samtidigt med
hörlurarnas musik.

Rad mot
sekvens.

leksaksprylförsäljning.

Rad mot
stycke.

man bredde ut en filt
eller en matta
eller ett skynke.

Språkzon
mot språkzon.

i mitten av
drottninggatan.

Sekvens
mot språkzon.

skulle vara lätt att hastigt vika ihop
om polisen kom.

Sekvens i
språkzon.

man la upp
leksaksprylarna.

Rad mot
sekvens.

när man stod där
var man märkligt osynlig, trots.

Minne mot
riktning.

att man stod mitt på
drottninggatan.

Dikt med
annan riktning.

huvudstadens huvudgata.
folk la inte märke till en.

Rad
utan riktning.

det var skönt.

Diskursvektor mot
dynamisk ordning.

folk tittade förstrött
på prylarna man sålde.

Radbrytning mot
vektor.

om de alls
tittade åt ens håll.

Sekvens
mot minne.

det var mest ungar som kom fram
och pekade och provade.

Delat mot
singulärt.

och tjatade
på sina föräldrar.

Språk mot
blankrad.

få försökte pruta.

Delat mot
ingens.

alla visste
att man sålde billiga skitgrejer
och att.

Eget med
andras.

det låga priset
inte var värt saliven
som skulle gå åt.

Allas mot
eget.

vid en prutning. själv.

Meditation mot
performativitet.

höll man lika mycket utkik efter polisen.
man lyssnade.

Sekvens
mot kontemplation.

efter signalen
från andra gatuförsäljare.

Kontemplation
mot minne.

om att polisen kom.

Fråga och
svar.

det hade utvecklats
ett effektivt varningssystem.

Frågor oändligt parallellt
med svar.

den som först såg
en ankommande polis ropade. och.

Frågor
utan svar.

varningen vidarefördes muntligen
och vindsnabbt. man.

Svar på
ickefrågor.

såg också när försäljare längst bort
hastigt drog ihop.

Ickesvar
på ickefrågor.

sina filtar och mattor och skynken
och rusade iväg. då.

Jag vet inte.

gjorde man själv detsamma
och hastade in.

Jag vet.

på gamla brogatan
eller bryggargatan.

Jag
vet inte.

eller nån annan mindre tvärgata
fylld av folk.

Minne mot tyst
klingande svenska.

efter kanske tio minuter en kvart.

Det finns.

kunde man återvända.

Det
pågår.

till mitten av drottninggatan.

Det pågår.

och bre ut sitt skynke
eller sin filt igen.

Det
sväljs.

byggstädning.

Det
tas om.

man hade en vit mask
för munnen och näsan.

Det idisslas.

under dan
blev den gråare och gråare.

Det fortsätter.

man gick från rum
till rum.

Det pågår.

det var rum
efter rum.

Det
fortsätter.

kontorsytor.
med eluttag.
bredbandsjack.
telefonjack.

Det gör så
att
det fortsätter.

man dammsög
med stora byggdammsugare.

Jag vet inte.

stora och trögdragna
och högljudda.

Påstående mot
erinran.

man sopade först samman plastbitar
och avknipsade.

Lönearbete
med ordning.

elsladdsrester
och brädstumpar.
och bitar av isolering.

Produktion
mot
evolution.

och sånt som var för stort
för dammsugaren.

Stilla
mot
språng.

med en bred sop.
in i en större sopskyffel.

Intickande mot
produktion.

man tömde den
i en plastsopsäck.

Död mot re-
produktion.

det var torrt
och dammigt.

Språng mot
tillbakagång.

dammet var grått.
snorkusarna.

Expansion
mot immanens.

blev ljust gråa
och långa
och sammanhängande.

Ickemening
mot
berättande.

som om de var på väg
att krypa längre ner.

Mening mot
ickenarrativitet.

och längre in
i kroppen.

Berättelse mot
sitt slut.

man dammsög golven.

Slutet mot
sin fortsättning.

man såg
att det blev som ränder
där.

Fortsättning
mot omtagning.

man hade dragit
dammsugarmunstycket.

Revektoriell
materialitet
mot
mörk
materia.

det var lätt att se var
man hade dammsugit.

Diskursivitet
mot magma.

och vad
som återstod. och.

Fiktion mot
realitet.

alla uttag.
man fick ta bort
dammsugarens munstycke.

Erinran
mot flykt.

för att dammsuga i uttagen.
med det raka röret. det.

Minne mot
överlevnadsstrategi.

var ofta små gruskorn i dem.
eller cementkorn. man.

Att då
inte säkert veta.

hade med sig ryggsäck
med matlåda och vattenflaska.

Och inte
veta.

man drack ett par såna
varje arbetsdag.

Att inte
bara då.

man kunde fylla på dem
i byggjobbarnas baracker.

Minnesnuet
ska
hålla isär.

man jobbade alltid en
och en.

Från dåtid
och framtid.

även
om man var många byggstädare
på nybygget.

Så att inte alla tider
smälter samman.

eller det nyrenoverade.

Alla dessa
samtidiga
tider.

man tog rum
efter rum. på.

Dessa heterogena
rumsligheter.

flera ställen gick det lätt
att räkna ut hur många rum.

Så att inte allt
imploderar.

man hade gjort.

I samma
evigt utdragna
ögonblick.

och hur många
som återstod. det.

Som en oändlig
digital
stilla puls.

var bäst att försöka låta bli
att göra den uträkningen.

Ett immanent
pulserande.

man försökte blunda
inombords. blunda.
och lyssna.

En orbital
sinuskurva.

intensivt på musiken
man hade i hörlurarna. lyssna.

På stället.

och försöka filtrera bort ljudet
av dammsugaren.

Den bespeglade
platsen.

man dammsög inifrån
det bortersta hörnet.

Det reflekterande
hyperrummet.

och ut
mot dörröppningen.

På stället
marsch.

det gällde att uppfinna
en dammsugningssystematik.

I samma
heterotropiska
rum.

för varje lokal.
många lokaler var likadana. så.

Med märkligt lite
annan plats.

man lärde sig snabbt på vilket sätt
man mest effektivt.

Med
nästan ingen annan
plats.

dammsög dem.
efter en tid
agerade man som på.

Med
ingen annan
situeradhet.

oreflekterad instinkt.
man kände liksom in rummet. och.

Med speglingslogik
istället för horisont.

behövde knappt ens kolla
hur man skulle gå till väga.

Med indifferent
omtagningsteknik.

lantbruksarbete.

Ändå inte identisk.

man började sex
eller sju på morgonen.

Jag vet inte.

det var ingen riktig sluttid
för arbetsdan.

Det går inte
att minnas.

oavsett vädret.

Det finns inget minne
för det.

regnade det
skulle man reparera maskiner.

Det är som
ett nytt minne.

eller plocka undan
i lagårn.

Det finns
alltid.

eller göra renoveringssysslor
på bondens hus.

Som en möjlig
möjlighet.

hans privatbostad.

Som immanent
potentialitet.

men oftast
utförde man
typiska lantbrukssysslor.

Det är
som ett kommande
minne.

man plöjde marken.
jorden.
leran.

Ett blivande
minne.

man körde traktorn
fram och tillbaka.

Den performativa
retromönsterbildningen.

fram
och tillbaka.

Den utbytesenergin.

man körde långsamt.

Den omfördelningsakten.

det var så
man skulle göra.

Den litteraturformen.

i hytten
kunde man lyssna på radio i hörlurarna.

Jag
vet inte.

ibland försvann man bort
i tankar.

Mitt liv
blir inte så långt.

man blev nästan som hypnotiserad
av det långsamma.

Jag förstår det
nu.

upprepade körandet
fram
och tillbaka. den.

Nu
när jag så
har sett fram emot
kommande minnen.

mörka blöta lermarken
som tyst fläktes upp
åt sidorna.

Jag förstod det
tidigt.

man följde de tidigare
upplöjda fårorna.

Jag mindes det
för länge sedan.

men såg ibland bara i sista stund
att åkern var slut.

Det var
som ett framtidsminne.

och att ett dike
tog vid.

Redan
då.

och att det var dags
att svänga runt.

Hos en typisk nolla
som jag.

det var ibland omöjligt
att behålla koncentrationen.

Det handlar inte
om intelligens.

på det man gjorde,
själva körningen.

Inget annat sånt odefinierbart
begrepp heller.

man tänkte
på helt andra saker.

Att tänka
är alltid mycket överskattat.

man var som förflyttad
till andra platser,
andra tider.

Att tänka
gör alltid mycket mindre skillnad
än man tror.

ja. som med
en annan kropp,
ett annat namn.

Att tänka är
att befinna sig strax intill
intets domäner.

ett helt annat liv.

Jag visste
att jag skulle ta om det.

ja.

Det som var
givet.

och så skottade man säd
i silon.

Som var akut
för handen.

det
gjorde man ofta.

Som var återkommande akut
för handen
och kroppen.

vi
fick göra det.

Att man skulle
ta om det.

det var ett av
de tyngre och sämre jobben.

Utföra det
igen.

ingen
ville riktigt göra det.

Att jag skulle
upprepa det.

det var torrt
och varmt
och svettigt.

Att det skulle
upprepa sig.

eftersom man oavbrutet
fick skotta undan säden.

Att det skulle
tas om.

så kändes det.

Också
i mitt kommande liv.

det rann igen,
ihop.

De kommande dagarna.

man skottade
i riktning
mot öppningen.

De kommande nätterna.

man hade ansiktsmask
för näsan och munnen.

De återstående dagarna.

men det var väldigt torrt
och dammigt. man.

Att det var typiskt.

fick stora snorkusar i näsan
efter bara ett par timmar.

Att det måste bli så
för en sån som jag.

i silon. ibland.

Att det måste
förbli så.

kändes det därför
nästan lite trångt att andas in.

För inte en särskild
och inte flera
gemensamma.

och så
fick man sädeskorn i stövlarna
förstås.

Det minnet
fanns redan
före mig.

det spelade ingen roll
hur.

För
mitt.

man försökte
täcka för öppningarna.

För det
som jag upprepade.

plantera sticklingar
gjorde vi också.

För det som kroppen
och tankarna tog om.

det var
som utan slut.

För det
som minnet
reproducerade.

man skulle plantera 8000 sticklingar
en dag.

För det
som minnet också nu
reproducerar.

nästa vecka
10 000 sticklingar.

Nu
mot
slutet.

ytterligare nån vecka senare
12 000 sticklingar
per dag.

Så intill
det omöjliga slutet.

och sen
17 000 sticklingar.

Det
onåbara slutet.

det gick inte
att räkna.

Jag vet inte.

man såg till slut inte
vad
man gjorde.

Jag vet inte.

man utförde rörelserna
helt automatiskt.

Och
jag vet.

utan
en enda tankegång.

Jag vet inte vilket
som är värst.

det var
som att man hade blundat
hela dan.

Bägge
är ofrånkomliga.

ja, alla dagar
den veckan.
man hade.

Det är utan
särskild mening.

liksom blundat
och varit nästan
helt tyst. bortsett.

Det behöver
ingen mening.

från matrasten
och fikat
på för- och eftermiddagen.

Det har
ingen intention.

tiden bara försvann.

Det är likgiltigt
också
för sin egen reproduktion.

den stod som evigt stilla
och gick inte alls. det var.

Dess reproducerande
är ändå alltid säkerställt.

bara ryggen,
axlarna
och handlederna
som åldrades.

Det infinner sig
alltid.

blev utnötta
av de monotona rörelserna.

Också ute i
den tomma rymden.

kroppen åldrades
i ett mycket hastigare tempo.

Fullproppad av
sig självt.

än vad klockan angav.

Och av det
vi inte vet.

men slapp man
plantera sticklingar
i veckor i sträck.

Som kanske aldrig går
att veta.

utan bara en dag
eller en förmiddag åt gången.

Som att katakreserna
är infinita.

då
var det tillfredsställande att jobba
med kroppen.

Och rumsliga.

på det viset.
man kände.

Oavlåtligt situerade.

att den var gjord för sånt. att.

Sekvenser
som aldrig slutar.

kroppen är gjord för att
använda sina muskler,
lederna.

Det är inte filosofi.

lemmarna,
böjligheten,
vridningarna,
krafterna.

Filosofi
är ointressant.

att blodet
får pumpa runt
lite hastigare. med.

Nej,
inte ointressant.

lite höjd temperatur.
den tillfredsställelsen.
efteråt.

Det är
litteratur.

i duschen.
i soffan.

Filosofi är ytterligare
en litteraturform.

framför teven
på kvällen.

En litteraturform
bland andra.

trappstädning.

På samma nivå.

man tog port
för port.

I samma
språkmoln.

gård
för gård.

Utan meta-
plattformer.

port
för port.

Med alla andra
litteraturformer.

våningsplan
för våningsplan.

Språkzon
mot språkzon.

man ställde städvagnen
utanför porten.

Stratifiering
mot
stratifiering.

om vädret tillät.

Slöja
på slöja.

annars innanför.

Litteratur
är ofrånkomlig.

om
det var tillräckligt stort.

Estetik
är ofrånkomlig.

i vissa områden
var man tvungen att
ta in städvagnen.

Teckensystem
är ofrånkomliga.

och stänga igen
den portkodlåsta porten.

Tolkning
är ofrånkomlig.

annars blev den stulen
eller demolerad.

Hermeneutik
är ofrånkomlig.

då kunde det dras på lönen.
nån gång.

Det är
utöver litteratur.

kunde det hända
att den blev vandaliserad även.

Det är omkring
litteraturen.

när man hade ställt in den
i porten.

Det är överdeterminerande
för litteraturerna.

ja.

Det är
alltid också redan
litteratur.

man tog hissen längst upp
och började där.

Det svarar
alltid redan också på
befintlig litteratur.

man hade med sig sopen
och svabben.

På
kommande strategier.

först
sopade man gruset
och sanden.

På
produktionsförhållanden.

och löven
och godispappret.

Som liv.

och allt vad det var.

Som istället
för liv.

ner
för trapporna.

Som parallellt
med liv.

tuggummin
var jobbigast.

Som intill
annat liv.

då måste man böja sig ner
eller gå ner på knä.

Mot
annat liv.

och
ta bort det med rakbladet.

Mot förra minnet.

man tappade rytmen
i jobbet.

Dess senaste
reproduktion.

det
var mest besvärligt.

Och
som död.

att
tappa flytet.

Mycket närmare
död.

de liksom självgående
mekaniska
arbetsrörelserna.

Som
dess intima
ickevetande.

spyor
och kattskit
och hundskit.

Där nytt liv
återföds.

och tjocka klibbiga
spottloskor.

Med dess nya
symbiotiska död.

tog man bort med
en annan större skrapa.

Jag vet inte.

såg ut som
en spackelspade.

Att
inte veta.

inte
med sopen.

Och att
veta.

för då blev den kladdig
och oanvändbar.

Men
inte vilja minnas.

människoskit
stötte man på
nån gång ibland.

Att glömma
med hjälp
av litteraturen.

det tog man bort
på samma sätt.

Som utsaga
mot utsaga.

det kom oftast från hemlösa
som sovit i trappen.

Bild
mot bild.

kom man väldigt tidigt
till nån port.

Dikt
mot dikt.

kunde man stöta på sovande
hemlösa.

Rad
mot rad.

man behövde nästan aldrig
säga åt dem.

Kursiv
mot
inte.

de lommade vant iväg.

Med minnet.

långsamt
och jagat
på samma gång.

Mot död.

när de blev väckta
av att porten öppnades.

Fåfängt
mot
död.

eller att man petade på dem
med sopen.

Mot vind
mellan fingrarna.

för att man skulle komma åt
där de låg eller halvsatt.

Mot
passerande vind.

ja.

Långt
där borta.

det var mest chilenare
och några enstaka andra.

I dialektiken.

sydamerikaner som jobbade
i branschen.

I dialektikerna.

få kunde svenska.

Mot.

de jobbade hårt
och många timmar i sträck.

Vidare.

inte sällan
sex eller sju dagar
i veckan.

Mot.

oftast svart,
långt bortom avtal
och arbetsmiljölagar.

Vidare.

det
var det enda sättet att få
städkontrakten.

Oavbrutet.

sa de
som drev städfirmorna
jag jobbade åt.

I de in-
finitiva kata-
kreserna.

alla de som jobbade
var helt ointresserade
av jobbet.

Hypnagogt.

alla skulle vidare,
på något vis.
överleva.

Kapitalistiskt.

man blundade
och svettades.

I rummet.

och var tyst.

I rumsligheten.

och jobbade.

Dess
delade minne.

och jobbade.

Dess
oåtkomliga minne.

och jobbade.

Dess
inte.

och jobbade.

Dess
begär.

för att komma
någon annanstans.

Till
något annat.

kebaben.
jag plockade undan disk och skräp
från borden och torkade av dem. det
var sysslan med
absolut lägst status.
ägarna och de andra som jobbade

tilltalade en knappt,
tittade inte på en
när de delade ut arbetsordrar.
få gäster
plockade undan efter sig på borden.
än mer sällan på

uteborden. folk tycktes markera
sin tillfälligt överlägsna position
gentemot kebabstället
och de som jobbade där
genom att inte alls
plocka undan efter sig. nästan som

om de grisade till det lite extra. tonårskillar
var absolut värst på den punkten.
de trodde väl
att de som vuxna aldrig
skulle behöva jobba på
ett sånt där ställe. de

Oorganiska demoner
parasitiska till sin natur,
ger själva upphov till
sin xenoterande existens

trodde kanske
att framtiden stod öppen för dem,
att deras önskningar, fantasier och viljor
skulle ha någon betydelse.
ibland
fick jag hoppa in bakom disken och

och genererar sin verkan
ur den mänskliga värdorganismen,
oavsett
om det är en individ,

skära upp och plocka ihop kebaberna
och falaferna. det var
när ägarna plötsligt var ute
på några ärenden.
man skar kebabköttet
med en cirkelformad elektrisk kniv. de

en etnicitet, ett samhälle
eller en större civilisation.
Deras infiltrerande
militära kapaciteter

hade ett arabiskt
eller turkiskt namn på den
som jag aldrig lyckades lära mig.
jag hörde det bara,
ingen berättade det riktigt för mig.
man skar långa strimlor av

och system för att besätta
stöds av en viss sorts
mänskliga aktiviteter
som har att göra

köttet och
fångade upp dem i en sorts spade
samtidigt som man mikrade pitabrödet
på två minuter. sen
frågade man kunderna
om de ville ha allting på. de

med besatthet av artefakter,
reliker och oorganiska entiteter
(objektrealism).
Arkeologins,

sa nästan alltid ja.
man frågade om de ville ha stark sås
eller mellanstark sås. sen,
när man började fylla pitabrödet,
så var det mycket vanligt
att de inte alls ville ha allt på.

religionens, kapitalismens fascination
och deras hybrider
med uråldriga vapen
och principer

många ville inte ha lök, rå gul lök.
inte heller peperoni.
en del ville inte ha tomat.
och så var det påfallande ofta män,
man såg det nästan på dem
innan de beställde,

av oorganiska entiteter
är instanser av
sådana aktiviteter förbundna
med det mänskliga.

som ville att man skulle lägga på extra mycket
av nånting.
extra mycket lök.
extra mycket peperoni.
extra mycket sås. Jag minns att vi,
morsan, syrran och jag,

Oorganiska demoner
förorsakar xenoexitation
hos sina brukare
eller mänskliga värdorganismer

besökte farsan
när han jobbade på bygget
av kärnkraftverket i Barsebäck.
Det var sommar, soligt
och tryckande varmt. Vi tog tåget, minns jag,
kanske första gången

Psykosomatiska responser
eller biverkningar
av erfarenhetens brukar-
exitation börjar

jag åkte tåg, jag var väl fem sex.
Han hade precis slutat köra långtradare
och fått det här nya jobbet.
Han kom med bilen,
en gammal brunröd Peugeot,
och mötte oss

utvecklas, i form
av obotliga krämpor
eller tilltagande sjukdomar
hos värdorganismen

vid stationen, som
jag inte minns någonting av,
och körde sen till byggplatsen
där han bodde i en husvagn,
en gulbeige och solmatt Polar. Jag minns
att det var

(ofta kända som priset).
Dessa obskyra
allergiska reaktioner
på oorganiska demoner är

många husvagnar, alla grådammiga,
som stod där, rad efter rad,
som ett försäljningsställe
och att byggplatsen var inhägnad,
vi var tvungna att passera genom
en låst grind

antingen programmerade av
demonartefakten samtidigt
som den implanterar sig
i den mänskliga

och att grindvakten
gav ett hotfullt intryck,
jag vet inte varför.
Uniformen, kanske. Jag minns inte
att någon jobbade den här dan, kanske
var det en söndag,

värdorganismen;
en omprogrammering
av organismens hittillsvarande
logik. Eller så

men att byggplatsen var ett myller
av långa stora rör, cementblock,
armeringsjärn, containrar,
staplar med plank,
presenningar, traktorer,
truckar, lastbilar,

produceras den
av den mänskliga värdorganismen
som en överreaktion
på den oorganiska

högar med gula plaströr, allt möjligt.
En bit bakom husvagnen
reste sig enorma väggar
utan fönster, en cementkub
varur det stack upp skorstenar. Så
minns jag det.

demonens xeno-
terande existens, dess
utvecklande inhumanitet
och dess kvalitativa till-

Jag kände mig oerhört liten.
Vi satt i husvagnen, vid matbordsänden,
morsan och farsan rökte bägge två
och var allvarligt tysta.
Ingen sa någonting
till oss ungar,

stånd. Dess o-
organiskhet.
En annan bakgrund till dessa kataklysmer
hos värdorganismen är

men jag förstod
att det var nånting som var mycket fel.
Katastrofalt fel.
Jag var väldigt rädd för att de skulle skiljas,
trots att jag ju förstod
att de inte alls älskade varann

de inkommande data
från exterioriteten
som är inherent överväldigande
för den antropomorfa kapaciteten

och att farsan ibland slog morsan.
Det är vad jag minns. Att
vi satt där,
i den kvava och rökfyllda husvagnen.
Jag såg på min farsas händer,
som låg stora och upplagda

och därför utlöser
en tillbakaryggande mekanism
inifrån
värdorganismen

som i vila
på det smala uppfällbara husvagnsbordet.
De var fyllda av sår och sårskorpor,
liksom cementgråaktigt smutsiga,
också längst in mellan fingrarna,
det simhudsaktiga där;

I form av
en abstrakt flodvåg
från det förblivande yttre.
Oorganiska demoner

cigaretterna,
som han kedjerökte efter varann,
blev lite fläckade på det vita pappret
invid filtret, såg jag
när han sträckte fram dem
och fimpade av askan

infiltrerar antropomorfa
agenser. En tyst inbrytning,
som vanligtvis bejakas
av den mänskliga

i den röda plastaskkoppen
som stod överfull på bordet.
Jag tittade ut genom de dammiga plastaktiga fönstren
och trots att solen lyste stilla
och som rakt uppifrån,
kändes det som

värdorganismen, oavsett
om det är medvetet
eller ej. De implanterar
sin oorganiskhet i den

att vi befann oss i skuggan
av den stora tunga betongbyggnadskonstruktionen
som skulle bli en av kärnkraftsreaktorerna.
Jag minns att vi,
syrran och jag,
inte fick gå ut och

mänskliga värdorganismen.
När denna implanteringsprocess
är slutförd
kan inte den

springa runt på byggplatsen
men inte att
någon sa någonting. Jag minns
faktiskt inte ett enda yttrat ord av någon
från det här besöket hos farsan i husvagnen
på hans jobb.

oorganiska demonen
plockas bort
eller extraheras
från den mänskliga värdorganismens

barnomsorg.
man skulle ta emot ungarna
i hallen på mornarna,
hälsa på dem, och på föräldrarna.
en del barn ville att
man skulle hålla dem i handen och

neutrala, sociala
eller membraniska nätverk. att
tvinga bort den
oorganiska demonen utan att

gå så
in på avdelningen.
ju yngre unge, desto vanligare
att hon eller han grät och
försökte klänga sig fast vid den förälder som lämnade, vanligen mamman.

avaktivera den
framtvingar fatala
och oåterkalleliga konsekvenser
hos värdorganismen i

ljudvolymen på dagis var mycket hög.
det satt en bullermätare,
i form av ett stort stiliserat öra,
på väggen. den
indikerade med rött
om ljudnivån var ohälsosamt hög. då

katastrofiskt hög hastighet.
Den parasitiska medvetenheten
hos oorganiska demoner
utlöses,

försökte man få ungarna
att skrika och låta och ropa mindre.
det tjöt ofta i öronen
när man hade avslutat dagens arbetspass.
jag var ofta oerhört trött
efter en arbetsdag.

eller
så börjar den oorganiska demonen
att interagera
med sin mänskliga värdorganism,

emotionellt utmattad.
jag tror aldrig att jag har varit så utmattad
efter en arbetsdag någon gång,
inte i något arbete.
jag var ofta sjukskriven,
och fick så

när den oorganiska
demonens nervsystem stimuleras.
Den utgör
i själva verket en

småningom sluta,
eller inte fortsätta,
av den anledningen, tror jag.
det gällde att ge maximalt
med intelligent affektiv respons åt ungarna
och även föräldrarna.

virtuell matris. Som
en del av en process
av besatthet
eller kommunikation med den demo-

man kunde inte koppla av det.
det var skamfyllt att inte oavbrutet uppamma
all denna emotionella kraft
och kreativitet. trots
att man ibland inte orkade
eller hyste

niska subjektiviteten,
måste den virtuella matrisen
laddas med tillräckligt
mycket dialektisk

antipatiska känslor
för vissa ungar.
en del barn var helt enkelt
mycket svåra att tycka om.
och föräldrarna gjorde inte saken bättre.
påfallande många föräldrar

yttre stimuli
från den mänskliga värdorganismen.
När den oorganiska demonen
aktiveras

hade en kundinställning
till dagiset och personalen.
som om
man hade köpt en vara eller en tjänst
och att personalen bara skulle utföra det
man tyckte sig ha köpt.

av dessa virtuella,
köttsliga, sinnliga
eller intellektuella stimuli
börjar den inkräkta

man kom inte sällan
med idiotiska och opedagogiska förmaningar
och arbetsordrar
gällande det egna barnet, helt utan tanke
på andra barn,
på barngruppens dynamik,

på den mänskliga värdorganismen.
Den oorganiska demonens
medvetenhet
är oåtkomlig för

på personalens begränsade möjligheter
att ägna all tid
åt ett enda barn.
det blev så irrationellt.
vi skulle bara utföra
det som föräldrarna, de betalande

människan och
kan endast antyda
den mänskliga öppenheten
och tillgängligheten hos dess

konsumenterna av barnomsorg,
önskade, hur
pedagogiskt oprofessionellt
och förnuftsvidrigt
det än var. det var inte sällan man kände
att föräldrarna ställde

intellekt och perceptioner.
Dess stimuli
ger näring åt den
oorganiska demonens subjektivitet,

avsevärt högre krav på dagispersonalen,
vad gällde uppfostrandet av sina barn,
än på sig själva.
det var ofta vidrigt, hur
många föräldrar uppförde sig
mot personalen.

vars veck
rör sig och
tvingar det ut till
den mänskliga värdorganismen och

drygt och överlägset och
så självklart och oreflekterat föraktfullt.
som om man var deras jävla barnbetjänt
eller en billigt inköpt barnflicka
från en prekariatfattig del

understödjer så dess försök
att hitta
i den mänskliga sfären. Oorganiska
demonsubjekt kan inte ut-

av Europa.
de vidrigaste föräldrarnas barn
blev sämre behandlade än andra barn.
så var det. jag märkte det.
det gick inte att komma ifrån.
man försökte nog, men

plånas annat än
att en annan oorganisk demonsubjektivitet
utövar sin nya överlägsna kraft
och så att säga

kunde inte riktigt ta sig ur
den skugga som föräldrarnas beteende
kastade över ungen.
jag har fortfarande inte ett dugg
dåligt samvete för det.
jag sket i de där snorungarna.

remedierar in det
i den nya mönsterbildningen.
En sådan handling
väcker och reaktiverar

de var dessutom
blivande klassfiender.
det förstod jag instinktivt.
när jag slutade på dagis tänkte jag
att jag aldrig ska bli förälder,
aldrig skaffa barn. så

oundvikligen
i sin tur
andra oorganiska demonsubjektiviteter.
Dess första uppdykande

avskräckt var jag.
det gick över sen.
tack och lov. men
jag minns fortfarande känslan. och
alla kvinnorna där på dagiset. det var
nästan uteslutande

förebådar teorier
om händelseförlopp
som leder mot fördärv
för individer och civilisationer.

kvinnlig personal.
det låter inte klokt, den här klichén, men
de hade påtagligt svårt att hålla sams.
de snackade otroligt med skit om varandra,
när nån var borta.
det var som den

I själva verket
är det mer korrekt
att beskriva denna dynamik
i termer av hibernations-

enda ventil de hade.
man kunde inte klaga på barnen,
att de var jobbiga,
eller i vissa fall osympatiska.
det var fullständigt tabu.
inte ens att dampungarna var jobbiga,

modus,
av inbillad mänsklig suveränitet.
Mänskliga värdorganismer
gör sig inte av med

trots att de kunde slå andra barn,
skrika en rakt i ansiktet, bitas.
inte heller
kunde man riktigt säga
att jobbet som sådant var krävande.
än mindre för krävande

oorganiska demonsubjektiviteter
genom att begrava dem
i det zoembienta
utan genom att

då var man misslyckad
och människofientlig.
otänkbart, förstås.
att det var ett svårt, komplext
och mycket krävande arbete,
som ställde höga krav på kreativitet,

remediera dem
till deras potentiella tillhåll;
oorganiska vapensystem
i en dialektik med

intelligens
och engagemang,
det var på nåt vis uteslutet
ur förståelsen och självförståelsen
av barnomsorgsarbetet.
föräldrar kunde man klaga på,

skatter
i dataspel. Medan
oorganiska demonsubjektiviteter
tillhör den besuttna klassen

i fikarummet, men
helst inte, då pengarna
liksom följde deras ungar.
fysiska åkommor
var som en acceptabel orsak till missnöje
och frånvaro. till vila.

i relikologi,
hör skatter till
den nya utbredda slavklassen,
i mångt och mycket som radikalt

ont i axlarna, ryggen. migrän.
och så utbrändhet. (att man överidentifierar sig
med den affektivt lönearbetande karaktären
på bekostnad av det egna jaget.) att
man gick in i väggen, som man sa. det var också
som en socialt accepterad orsak till frånvaro

och oförsonligt
platsberoende människor,
teckensystem
och värdorganismer.

och återhämtning. men
man sa aldrig utmattningsdepression,
som väl var den medicinskt mer korrekta termen.
det hade nog låtit för allvarligt.
eller så räckte kodspråket,
alla kanske visste vad det betydde.

jag vet inte.
det var saker som kvinnorna inte berättade för mig.
det var mycket de inte berättade för mig,
tror jag. som om de tyckte
att det inte var lönt. att
jag ändå inte skulle förstå.

och så kanske det var. jag vet inte.
jag kunde och visste förstås avsevärt mycket mindre
än kvinnorna som jobbat i barnomsorgen så länge. och,
kanske framför allt,
skulle vara kvar där
så länge.

Vad gör jag
bakom det här skrivbordet?

bygghantlangning.

Kroppen sväller bara.

man körde
och bar fram material
till bygget.

Jag är ju en
som säljer
mitt kroppsarbete.

plank.
spiklådor.
cementsäckar.

Mitt hjärta också,
om det behövs.

verktyg.
balkar.
stänger.

Och det behövs
alltid.

armeringsjärn.
isoleringsbalar.
fönster.

All taktil
och emotionell omsorg
som krävs.

sand.
rör.
ventilationstrummor.

All professionell
medmänsklighet.

golvrullar.
spackelhinkar.
spadar.

Att dela med sig
av sitt hjärta.

dörrar.
isoleringsbalar.
grus. man.

Men
inte hjärnan.

höll ordning på
hur olika delar av bygget
framskred.

Inte tankarna.

och så såg man till
att rätt grejer fanns
på rätt plats.

Inte fantasierna.

just när
de behövdes.

Det
säljer jag inte.

det gällde
att inte missa tidpunkten.

I alla fall inte
varje veckat skrymsle
av hjärnan.

då skällde byggjobbarna
på en.

Inte
de mest relevanta
synapskopplingarna.

eller
om man ställt fram fel grejer.

Några restpartier
säljer jag aldrig.

eller fel dimension på planken,
till exempel.

Min död ska
förbli min.

alla jobbade under
hård tidspress.

Till skillnad
från kroppen.

bygget måste
bli klart i tid.

Den är redan såld.

eller den del av bygget
som firman hade kontrakt på.

Den är redan
som död.

man jobbade också
på ackord.

Jag har alltid jobbat med kroppen
för min utkomst.

så tempot
var högt.

För
en utkomst.

byggfirmans rykte
var mycket viktigt.

Jag har utfört det.

det gällde
att bli klar i tid. ja.

Från sena tonåren
och framåt.

man riskerade en sorts böter
om man drog över tiden.

Bara hankat mig vidare
till nästa dag.

det kostade i alla fall.

Till
nästa månad.

folk tjänade bra.

Nästa ledighet.

snickarna.
murarna och elektrikerna.
golvläggarna.

Nästa samlag.

mycket bra.

Nästa bok.

men tempot var högt
och säkerheten
kom i andra hand.

Varför
sitter jag nu
här?

mitt jobb
var relativt fritt från incidenter. man.

Bakom det
här skrivbordet.

kunde klämma fingrarna,
och ryggen var förstås utsatt.

Helt stilla.

med alla lyft
och dragningar
och skjutningar
och så.

Som i en
ryttlande dröm.

annars
var det tillfredsställande att
använda kroppen.

Som i
paralysi.

och så många delar
av kroppen.

Som en näst
intill död.

på ett så
mångsidigt sätt.

Varför
befinner jag mig här?

alla de olika momenten.

Först
för att jag inte är anställningsbar.

med musklerna.
med svetten.

Jag är
utanför anställningsbarheten.

man var märkligt osynlig
som hantlangare.

Jag kan ingenting.

jag tyckte mest det var skönt.

Jag vill ingenting.

den anonymiteten.
grejerna.

Jag är sjuk
och äckligt svag.

skulle helt enkelt bara finnas
på rätt platser
i rätt tid.

Jag är otrevlig
och för nära den egna döden.

man blev synlig när
det inte fungerade.

Men också
för att det utgör en flykt.

eller snarare
ett objekt
för en skällande röst. eller.

En enkel
och legitim flykt.

vidarebefordrad tillsägelse
av platschef eller förman.

Så
sa man åtminstone.

annars
var man som sekundär
i relation till tingen.

Jag minns det.

som skulle ställas fram
och i ordning.

Men man undkommer ingenting
vid skrivbordet.

planken.
spiklådorna.
cementsäckarna.

Särskilt inte fattigdomen.

verktygen.
balkarna.
planken.

Ingenting försvinner.

burtonrören.
sanden.
burtonkopplingarna.

Dess spår
ristas djupare.

byggställningarna.
stängerna.
armeringsjärnen.

Det förskjuts en bit.

ventilationstrummorna.
sanden.
singlet.

Omfördelas något.

cementblandarna.
isoleringsbalarna.
planken.

Med dödens
oavvisliga kraft.

teglet.
dörrarna.
plåten.

Alltid
alldeles invid.

gruset.
sanden.
singlet.

Men oåtkomlig.

golvrullarna.
dörrarna.)

att återrikta
dödspolitik.

DET ARKAISKA ARVET.

att inte kunna motstå
dödspolitik.

BÄR BÖRDOR.

Jag är den döda författaren.
Jag är den oanställningsbara
diversearbetaren.

VIDARE.

att inte bli.

vidare.

inte göra.

vidare.

bara fortsätta
sin vulgära överlevnad.

vidare.

svälja
egen död.

successionsLag. symbolernas
blankhet.

Jag vet inte.
Jag vet inte.

Ryggradens avstånd
mellan kotorna.

en oförmåga
att bejaka det liv
som är givet.

ihoppressade.
blodbleka.
läckande.

de avrättades organ
återvänder till livet,
till andras liv.

»ATT.«

p. poesin. den formen
av nästan ingenting
som kan rymma spår av nästan allt.

jag åt
från Ordningens
givande hand.

q. queera. verbformen för
återinskrivning av reproduktion.

för att fortsätta
i denna globalitära
kapitribalism-
dynamik.

»regn kommer in
västerifrån.«

Att ansiktet
impregneras.

när det är för evigt förlorat
uppstår levinasansiktet
i sin bokliga melankoli,
i dess vägran
att släppa
den retroaktiva förlusten.

skitfittansiktet.

multidialektik. minus
begynnelse. utan slut.

Håret tas.

r. radikala oavvisliga
beroenden det
som konstituerar liv.

I venerna
medberoende
blodplasma.

ζ. medeamutationer
pågår alltid.

med exogent ursprung,
hypnagoga.

inbäddade av kroppsvävnad.
de dömda mikroprocesserna.

hyperhypnagoga
flytande materiaformer.

omidisslandet.
omidisslandet.

Internaliserat, att;
och inte.

framtidsarkiveringen.

inte äga rörelserna,
tecknen, blicken.

uskastammandet.

och ändå inte alls längre
bli rädd, trots fasan.

jag kan inte leva med minnet
och vetandet om det
som kommer för mig;
jag måste glömma allt utanför nu.

MINNE
LÅNAR
MÖNSTREN.

insvettningarna.

FRÅN
BLOMMORNA SKOGEN. SÅN
INEXAKTHET.

knytnävsslagsmålsrening.
igen. mot
det egna.

På varje minnessida.

de här männen är värdelösa.
de är bortom all hjälp.
de kan bara låtas dö.

blankhet,
närmande,
invokation.

s. suga.
suga.

dra sig tillbaka
till tystnad.

jag bort röst.

orörligheternas mjuka
njutningstvångsmedel.

att ickesvara
med ickeorden.

omintetgör
annanhet och.

tystnadens svar.

den andres blick
ansluter.

horisontell inertia.

till detta medskapande.

t. ta ditt liv. du
måste förändras. modernitetens
första dygd efter rörelsen.

genom den dagliga
dagen. den.

u. underjorden
svalnar också.

överdeterminerade
tidsstruktureringen.

v. det vackra och sköna
innebär att fasorna
inte får ta slut.

underordningens
recidiv.

ensamhet den
omöjliga lösningen
för underlägsenheten.

Ljusa skuggningar,
kropp som faller stilla.

musiken sången
nynnandet i skriken.

i orörligt, droppar.

smekningar
bortom kroppar.

opacitet:
kapitalenergin.

sovande kroppar
smekta
av dödens inandning.

strålar in
i sömnen. laddar
om dig.

bearbeta ådrorna
för ord.

till mer liv.

stamningsvävnad.

Noll utlinjer,
bleka erosion. Att.

minimal levande cell
med destruktionssökningsanordning.

ge födsloliv
åt en enda linearitet.
och.

att bort med
horisontella avgrund.

dess chanslöshet; evolutionen
varnar inte. Dagen.

w. barnets namn
påminner om kärleken
och knyter dig till livet.

annihilerar natten.

klibbigt vällande
ljusord.

annihilerar natten.

bortom detta
ingen död.

annihilerar
NATT.

bortom död
inget annat.

TILL DAGENS
DAG.

insektsjag,
fladdrande
i implosionsljuset.

insjungningsobjekt,
ditt tal.

du vet inte.
din artikulation
är inte din.

uttunnat
av sömnproblem.

skriket aldrig sagt.

upphetsningen den
första tiden
av barndom.

x. det som inte vet
omgärdar som oceanen flotten
av vetande.

Att. Dom. De.

y. koordinaterna utom
din makt.

med illegala kroppar,
deras vara.

du rum
av vad.

med nakna andningar.

kroppssemiotiska
utsöndringar.

ÅSYNEN AV SVETT OCH BLOD
SNÖRPER DOM PÅ MUNNEN.

Jag vet inte.
Jag vet inte.

De ska inte mer komma.

η. de ofrånkomliga
värddjurskapen.

Dorsalt.

din subjektivitet
är inte den du upprepar
som en performativ bekännelse.
just det. den diskrepansen. en
öppning.

schatteringar
av våldsskyddat boende, att
söka varandras.

z. zoembient. zoembienta.
verb. hjälpverbformer.

privilegierade omsorger och
kärleks-.

å. njutningen.
överraskningen. lidandet. alltings
begränsade flytande.
strömmande.

inte
ett spår.

ä. vokalkärlek. att
endast ha svenskan.
finnas i svenska.

av annanhet.

ö. ööh. ljudet av
djurlig och maskinisk tvekan.
som en gäspning
i språkets partiella vetande; en öppning
som blottar kroppens inre avgrund
och resonanslåda.

Badda ditt
värdelösa sår.

Jag ville ha stryk.
Jag var chanslös omedelbart när
jag öppnade munnen.
Mitt tal var inte talande.
Så överlevde jag, hjälpligt.
Eller inte ohjälpligt. eller
jag vet inte. jag vet inte.

Klä dig i sommarklänningar.
Sommarnatten öppnar
sin shakespeareska storm.
Tecknaren.

θ. fiktionen i ditt
exogent oåtkomliga inre.

kan inte fånga
dess magi; men
filmen kan.

м. alla dessa
andra alfabet.

Repetera
frånvaron.

п. alla dessa andra
ickealfabet.

komplexitet, skönhet;
också.

л. allt detta christensenalfabetiska.

som
nödvändig skada.

д. som i Dostojevskij.

minnesfigurer; termen
specificerar rörelsen.

с. som i Solzjenitsyn.

de oavbrutna rörelserna.

т. med svenskan.
med svenskaformerna.

uppenbara
multiparallella
formavlanden.

п. jag kan inte höra det.
kan inte se det.
inte läsa dess universa.

de immanenta figureringarna
instabila.

б. att be
till den ortodoxa gudsboken.

destruktionsgesterna
eviga.

г. att som att be
till den heterodoxa
ickeboken.

ut-
brunna orden.

а. jag minns
att leninisterna var som besatta
av den metafysiska föreställningen
om historiens framåtriktade
lagbundenhet.

det ögonblicket hon
vänder sig bort: han.

т. Tsvetajevas
ensamhet.

han står still.

а. jag vet inte.
jag vet inte.

att dagligen inte
kunna se. reiterationen
av anonymt minnande.

г. alla dessa andra
språkformer
med svenskan.

det tar vid
där blickandet blir
dimmigt.

б. att inte kunna ta sig ut
ur svenskan.

att inte kunna
negera.

м. att röra sig
i svenskan tills
inertian inträder.

att begränsa
vid gräns.

п. att inte vad som avbildas
utan vad som blir. hur
det kan mutera med
vad annat. att
omöjlighetsupprepa.

dess gränslösagränser.

att spädbarn lär sig språk
genom att i och av helheten
också dess sonoriteter
sluta sig till delarnas ordkomponenter
och ta om dem.

dess yttre
vill förbud, ny lag,
ny minnesknut.

montage mot
upprepad utsaga.

hon allitererar,
talar om framtid.

Jag vet inte.
Jag vet inte.

som om
hon kunde minnas.

Mitt liv är är
helt och hållet obegränsat
upplåtet åt upprepningen.

minnes-
alteriteterna
darrar som.

Det existerar inget skydd
för denna existensform.

som frånvaron
av interpunktion.

Är verkligen lönearbetet
det slutgiltiga
och härefter eviga sättet
för människorna
att existera på?

våld och omsorg
utan slut.

θ. kärlek pågår alltid.
också mellan okända.

av minnets härbärgerade
undflyende kraft.

suga i sig fraser
med döda tänder.

att du
försvann.

klorna. klorna.
skanningen.

i minnesgravitationen.

du kan inte minnas
ditt dödsögonblick.

i dess flytande former.

dödskamp
utan liv.

munnen passerades
av mythos.

som att dödsprocessen bedövar
den fysiska smärtan.

subjektiverad
av detta gäckande. deras
ordalternativ sömn. i
dess genomförda
censureringshot.

a. att intas
av utsagopositioner. av
dess medverkan.

minnesenergi-
tvättning.

b. be. tala.
svälja.

administrationskorridorer
av glömska.

c. cp. mongo. hora. bli
som barnen i skolkorridoren.

arkaiska misslyckanden
av vältalighet.

klorna. klorna.
ristandet.

handen vill
förbudsfrukten.

att med slicktungan
först kräla in
med hela kroppen
i skötet och
kväva sig därinne.

på tungan minnes-
fjällningar, skriftens
åtskilda.

Jag vet inte
hur död jag är. Jag vet
vilka skitjobb
jag inte längre får.

utbytesenergimönster.

Jag har ingenting att säga
och jag säger ingenting.
Denna tidsliga tillfredsställelse
av liv och kropp
i dödsrummet. Den
genomförda sarkofagen.
Ville jag egentligen någonsin
någonting annat?

med plats-
plats-
korpus – :.

mot. vidare. mot.
utan försoning.
utan harmonisering.
utan slut.

 

 

 

First published by Vertaallab/ Ooteoote ©2012 Johan Jönson

__

 

 

Johan Jönson (1966, Sundsval, Zweden) debuteerde als dichter in 1992. Sindsdien publiceerde hij een vijftiental dichtbundels alsmede een aantal monologen voor de theatergroep Teatermaskinen. Recente publicaties zijn med. bort. in. (2012), Livdikt (2010), Efter arbetsschema (2008), Restaktivitet (2007) en Collobert Orbital (2006). Laatstgenoemde bundel verscheen ook in een Engelse vertaling door Johannes Göransson: Collobert Orbital (Displaced Press, 2009). In 2008 werd hij onderscheiden met de Aftonbladets litteraturpris.
Het werk van Jönson wordt uitgegeven door Albert Bonnier Förlag. Hij woont in Stockholm.

Foto auteur ©2009 Bernhard Ellefsen

Bovenstaand gedicht is afkomstig uit Jönson’s nieuwe bundel die in 2014 zal verschijnen.